Teknikens under

För ungefär två månader sedan hade jag ett riktigt il då jag satt med den här hemsidan och grejade och fixade. Jag flyttade bilder, la in nya bilder och skrev många texter. Det var mest Slöjdfliken jag möblerade om i och jag höll på att känna mig ganska nöjd, men så var det någon text som inte ville som jag ville och bilden till texten ska vi inte ens tala om vad den ville för den levde då helt och hållet sitt egna liv! 

Jag ville liksom att texten till bilden skulle ligga bredvid bilden och inte under, men se icket att det gick. Jag flyttade, tryckte, skrev och jag fipplade till och med med HTML-koderna men förgäves. Till slut såg ju allt ut som "hej kom och hjälp" och så helt plötsligt så - POFF!

Så försvann ALLT!! 

Ja se tekniken...

Den svordom jag inte kunde då, den är inte värd att kunna. Morfar låg nog i lä med sina ramsor den eftermiddagen.

Ja, i alla fall så kom jag av mig totalt och det blev ju bara pannkaka av mitt uppdateringsprojekt, men skam den som ger sig. Nu börjar jag smått med att lägga upp Slöjdfliken på nytt med lite förändringar. Några nya och några gamla bilder har kommit upp, några andra har plockats bort. Det har även kommit upp en flik med länkar, ta gärna en titt, de är väl värda all uppmärksamhet!

Tyvärr så blir det inte mycket slöjdande nu för tiden... Det är synd. Och tråkigt. Det kliar i händerna! 

Spåklemmets tall

För några veckor sedan for jag hem-hem för några dagar, behövde komma från stan ett tag. Det var riktigt fina dagar jag fick, vilken inspirationsinjektion! 


En dag var det ett helt perfekt fotoväder med hög, kylig och klar luft, problemet var kanske att jag gick ut lite väl sent på dagen, det blev en tävling med solljuset. Jag hade tänkt göra ett besök men snart skulle solen gå ner. 


Min tidsplanering var alltså inte den bästa, men med ett gott humör och fika i väskan så gick jag ut ändå.

Jag hade bestämt mig för att hälsa på Spåklemmets tall. Första gången jag var upp till Spåklemmets så visste jag inte att det var dit jag var på väg. Det var många tankar som snurrade i huvudet då, ögonen var näst intill förblindade av alla tankar, jag bara gick och gick ända tills jag kom upp dit. 
Vilken skön plats att gå till för att bara vara.


Detta skulle bli mitt andra besök.


Det är visserligen "bara" ett träd, men både den första och andra gången som jag har sett det så har jag nästan blivit rädd. Det är så skrämmande, mer som ett vidunder än ett träd och det ser helt olikt ut alla andra som står runt omkring. Trädet är inte så högt och står mitt på en kal fläck, som om de andra träden har backat för det. Stammen är helt vriden, från rot till topp och grenarna likaså. Det ser lite otäckt ut, som om det har försökt borra och tvinga sig upp genom marken.

För att komma till Spåklemmets tall så kan man gå, uppför ett berg på en stig som är full av ris och snår. Det tog mig två timmar att komma fram, men det var nog inte på grund av den snåriga stigen. Det var nog mer för att det var så mycket att lyssna och titta på! Jag hittade en hel del spår, mest var det räv men även hare och tjäder (en och annan hund förstås...) och ibland ville jag bara stanna och lyssna på småfåglarna.

 Men det blev kanske lite väl många pauser för att stanna och glo, solen kröp allt närmre trädtopparna och följde dem i en lång, låg båge. Jag tänkte att jag nog aldrig skulle hinna fram till Spåklemmets innan det blev mörkt men jag traskade på, ökade på tempot och letade mig fram på stigen genom snö, ris och buskar.
Som om det inte redan var nog med att jag tävlade med solen så började det dessutom samlas tjockt med dimma och jag tänkte att ”det här går väl aldrig vägen…” 

När man har kommit en bra bit upp på berget och nästan är framme så är det som att hela landskapet öppnar sig, man kommer fram till en fantastisk utsikt!

 Dimman där nere blev allt tätare och tätare men uppe på berget var det nästan helt klart, det blev ett helt fantastiskt fotoljus.

Efter en liten paus så fortsatte jag den sista biten upp. Helt plötsligt så stod den där, Spåklemmets tall.

Uppe vid Spåklemmets blåste det en hel del och det var en lite bitande kyla den dagen. Mina kläder var alldeles fuktiga efter allt pulsande genom snön, det var nästan så det ångade om dem. Jag stannade till för att fota men det blev kallare och kallare och jag började frysa riktigt ordentligt! Jag som skulle stanna och fika?! 


Nej, tillslut gick det inte längre, jag tog de sista bilderna och gick sedan tillbaka till stigen för att fortsätta uppåt. Högst uppe på berget finns en liten inredd koja med kamin, så passande, jag hade ju till och med tändstickor med mig. Det brukar jag annars aldrig ha när jag far ut.


Efter lite stök och bök med ved och näver så sprakade en varm liten brasa i kaminen, så skönt! Jag fick torka kläderna och ta mig en kopp kaffe. Det var alldeles tyst, förutom spraket från brasan och jag satt och funderade på just ingenting. 

Ibland är det bara så. 

Man måste få sitta tyst, glo in i en brasa och bara fundera på ingenting. 

En liten uppdatering

Nu finns det nya bilder i fotogalleriet. 

Den här gången blev det mycket natur... 

Löv, blad, blomster och allt möjligt grönt. 

Det gillar jag.

Umeå

Jo då, nu har Frida blivit stadsbo. Det blev dock inte en så lång flytt, jag är fortfarande kvar i norrland men bor nu i storstan Umeå. Vad hände då med arboristutbildningen? Jo, jag tog mig in men tackade nej till platsen då Noah tog sig in på jägmästarprogrammet här uppe. Det känns… Som att jag varken vet ut eller in nu, vad gör man när man bor i en stad?! Det verkar som att det löser sig med jobb så det känns skönt men att istället ha läst till arborist, det hade vart grymt! Det får helt enkelt vänta nåt eller några år till, sen ska jag söka igen.

Sen är det det här med att bo i en lägenhet, det har jag väl ingen direkt vana av. Allt känns en aning frihetsberövande, det är så många regler att hålla sig till när man bor så här. Inte bara att klampa på hur som helst, som man vill och när man vill. System, knappar och kölappar överallt och kliver man utanför dörren så har man grannarna ett (väldigt kort) stenkast bort, hjääälp!

Jo, det är väl en vanesak allt det här förstås.

Det gäller att hålla händerna sysselsatta i den mån det går!

Arborist

I våras sökte jag till en utbildning som ligger nere i Åkarp, Skåne. Det är den enda utbildningen i Sverige mot klättrande arborist. Många höjer frågande på ögonbrynen när de hör ordet ”arborist”, det gjorde även jag innan jag gjorde lite research. Ordet ”arbor” betyder träd, och arborist kan man enklare översätta till trädvårdsspecialist.

Det var min pojkvän som tipsade mig i våras att söka när jag helt desperat satt och funderade över vad jag skulle göra härnäst. Till en början var jag inte alls sugen på den utbildningen, hur ointressant lät det inte egentligen att klättra upp i träd och såga ner grenar?! Men vart efter tiden gick och jag fick mer information och fick fundera lite på det, så blev det mer och mer lockande. Det är ju så mycket som jag vill veta och kunna inom det här! Trädvård, sjukdomar, namn, ympning, anatomi, varför gör man så men inte så..?

Jag fyllde i en ansökan och skickade iväg den tillsammans med mina betyg, sedan var det bara att vänta på svar.

Nu under sommaren jobbar jag på Systembolaget. Det är ett jobb där jag verkligen lär mig nya saker varje dag, men det är tufft! Det svåraste jag vet är när det kommer in en kund som undrar ”vilket vin ska jag välja till grillad oxfilé och potatisgratäng?”. Vaaa! De har berättat för mig hur jag ska tänka och vad jag ska rekommendera, minst en miljon gånger, men det går liksom in i ena örat och ut ur det andra! Det är som ett plank, informationen bara studsar tillbaka – BONK! Hur svårt ska det vara egentligen?!

Men för att gå tillbaka till arboristutbildningen, så fick jag en dag ett svar på min ansökan att jag var välkommen till skolan för vidare uttagning. Jag skulle göra ett praktiskt prov samt engelska och svenska läsförståelse, bli poängsatt och sedan skulle de höra av sig om jag blev antagen eller ej.

Sagt och gjort, jag bokade en flygbiljett ner till Skåne och for i mitten av juni till skolan för prov. I det praktiska provet fick jag ta på mig en klättersele, hjälm och åka skylift tjugofem meter rakt upp för att få känna på höjden. Sedan sa läraren, som för övrigt är Gotlänning – shit vad jag fick koncentrera mig för att fatta vad han sa ibland, att jag skulle klättra ur korgen, haka fast mig vid en klätterlina som satt fast i ett träd och sedan fira ner mig själv. Jösses vilken känsla, när jag var nere på marken så ville jag bara upp i trädkronan igen!

Efter det praktiska provet var det dags för lunch och sedan skulle vi ut på en liten rundvandring. Vi blev guidade av en lärare och han stannade till vid några av träden och växterna och berättade varför det var si och så, vad de hette och vad vi skulle få lära oss om vi blev antagna. Jag sög åt mig av informationen som en svamp – SLURP! Inget plank där inte. Jag ville bara veta mer!

Vilken kontrast till mitt sommarjobb, joo, nog känns det åt vilket håll jag dras.

Min stipendiatutställning

Den 14 maj hade jag utställning. 

Bilder på vad som fanns med där finns nu under fliken 

"Stipendiatutställningen". 

Välkommen att ta en titt!

Potatismos-sleven

För ett tag sedan blev jag bjuden på lunch hemma hos en god vän. Fiskpinnar med hemmagjort potatismos skulle det bli. Potatisen skalades, skars i bitar och lades i vatten för att sedan kokas. Fiskpinnarna stektes och den färdigkokta potatisen mosades tillsammans med en klick Philadelphiaost (SUVERÄNT GOTT!!). Vi satte oss till bords, hon greppade (plast)sleven till potatismoset och ett tu tre så sa det bara ”KLICK”… skaftet på sleven gick av! 

Jag tänkte tyst för mig själv att ”det där skulle aldrig ha hänt om det hade varit en träslev, gjord på gammeldags vis.”

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om min färd ut på Tegsnässkidorna och att jag tillslut fann några fina, krokiga björkämnen. 
Ett av de ämnena tänker jag använda till att göra en slev av. En potatismos-slev. 
Det blir nummer jag-har-tappat-räkningen.

Jag vet inte hur många försök till skedar och slevar jag har gjort sedan jag började tälja. Däremot så vet jag att jag bara har lyckats göra en enda sked som jag själv har känt mig riktigt nöjd över, så nöjd att jag till och med skulle kunna använda den till att äta med, men den skeden gav jag bort. Typiskt va? 
Det var i och för sig för en god saks skull, det var ett tack för en bunt plommonträ som jag fick, och skeden var täljd i just plommonträ.  

Form och funktion… ”Form följer fibrer” som Jögge Sundqvist sa. 
Det är det där att hitta ett bra ämne och att verkligen följa fibrerna. 
Det är det som gör det starkt och hållbart. 

Man kan hitta oväntade saker när man börjar bearbeta ämnet, i det här skedbladet gömde sig 'n töcke dära "swart-kwist". 

...eller "knast" söm dem säg dänna nedi söder...

Ja ja, jag är säker på att den duger till att sleva pärmose ändå! 

Tillbaka till den femte mars

Idag har jag åkt Tegsnässkidor för första gången i mitt liv. Rajd. Det var ingenting likt att åka längdskidor, men mycket påminde om skidorna jag hade som liten. Det var samma typ av bindning, den där med en rem som man stoppar foten under och en vajer som går runt foten som man sedan spänner åt längst fram. Det tog ett bra tag innan jag fick bindningen att sitta kvar runt foten, som när man var liten, den ville bara glida av och få skidan att peka åt alla håll och kanter. Enda skillnaden var att nu behövde jag inte pappas hjälp för att tillslut få ordning på den.

Vi gjorde en dagsutflykt med skotrarna den här dagen, tog med kaffe och fika, gjorde upp en eld och bara njöt av frisk luft och solsken. Skönt.

Jag tog en tur längst kanten av sjön med skidorna på fötterna och hittade snart ett gammalt skoterspår som jag höll mig till, jag var ute på jakt. Jag letade efter krokvuxna slevämnen, tittade längst strandkanten, skidade fram på skoterspåret. Det gick lätt och det var bra glid. Tillslut, när jag nästan hade gett upp och var på väg tillbaka, hittade jag det äntligen. Ett perfekt ämne, en björk så klart. Jag vek av från skoterspåret och styrde skidorna mot den djupa snön, de gick genom skaren lite men inte så mycket att det var svårt att ta sig fram. När jag kom fram, tog av mig skidorna och satte ner foten i snön så sa det bara ”tjoff!” Jag blev riktigt förvånad över hur djupt det var! Där stod jag, med snö upp till knäna, utan att ha haft någon aning om att det var så djupt medan skidorna satt på fötterna. Det är nog inte ett så tokigt sätt att ta sig fram på det där ändå.

Jag plockade fram yxan och bågsågen och granskade Björken, det fanns flera fina ämnen i samma stam. Jag sågade, yxade och var noga med var jag satte mina snitt. Jackan, som jag hade tagit av mig efter att ha fått upp värmen rejält av allt skidande och sågande, band jag sedan ihop tillsammans med ämnena i ett ”paket” med hjälp av ett spännband och spände det sedan runt kroppen. Hur skulle jag annars få med mig ämnena hem? Jag tog på mig ryggsäcken och skidorna och gav mig av tillbaka, mot elden och det varma kaffet. Nöjd.

Så varför göra sig allt besvär med skidor, spännband, bågsåg och yxa? Varför inte bara ta skotern, en pulka och motorsågen och göra det hela kort och effektivt?

Jag vet inte, men jag gillar det.

Hemma i min lilla verkstad...

...Finns ingen klocka. Tiden står stilla när jag är där, det finns ingen stress, 

ingen klocka att konstant slänga en blick på och tänka... Vad man nu tänker 

när man tittar på klockan.

Det är så lugnt och skönt, det finns tid för tankar.

Det finns visserligen EN klocka där, en sån där gammeldags väckarklocka. 

Den är röd och jag hittade den för några år sedan i en skrotcontainer. 

Nu står den nere i verkstaden, mest bara för att den är fin, 

för när man skruvar upp den så säger den ”TICK TACK” väldigt högt. Det gillas inte.

Därför står den nu o-uppskruvad, tyst och stilla och säger varken TICK eller TACK, 

oj så skönt det är!

Det var en sån där dag...

...Som var helt underbar! Kanonfint väder, lite kallt men ändå helt okej. Solen sken, det var vindstilla och vad mer kan man begära? Jag for ut på en fotosväng på förmiddagen. Brödbak blev det på eftermiddagen, ett surdegsbröd med hasselnöt och fikon efter Martins recept, men fikonen o-fanns hemma så det fick bli med aprikos istället. Gött! <3